Det traditionella stengravyrhantverket för gravstenar i Nishijin-området i Kyoto, Japan, står inför utmaningar med generationsskifte

Kyoto, 2025 mars – Det anrika stenhuggarmästeriet "Sande Stenmaterial" i Nishijin-området i Kyoto firar sitt 120-årsjubileum. Men bakom firandet döljer sig en allvarlig arvsutmaning – den sjunde generationens arvtagare, Yuji Sande, har tydligt meddelat att han inte tänker ta över familjeföretaget.

Nishijin är känt för sina exklusiva tyger, men få känner till att området också hyser en av Japans mest skickliga traditionella stenhuggartraditioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, efter Meiji-restaurationens införande av västerländska begravningskulturer, började stenmästarna i Nishijin kombinera europeiska gravstenshuggningstekniker med japanska traditionella stenbearbetningsmetoder. Detta utvecklade en unik "Nishijin-stenhuggning"-stil, känd för sina flytande linjer och tydliga lager, särskilt skicklig på att framhäva trådliknande mönster i granitytor.

"Min gammelfarfar lärde sig västerländsk mejselteknik när han hjälpte en brittisk hantverkare i en kyrka," säger 68-årige Yuji Sande, sittande på en träbänk i verkstaden, med blicken mot en gammal fotografi på väggen. "På den tiden blev västerländska gravstenar populära bland Kyotos överklass, och min farfar tog chansen att förena öst och väst."

Enligt statistik från Japans stenindustriförening har antalet hantverkare som arbetar med traditionell gravstenshuggning minskat från cirka 8 000 år 1990 till under 3 000 idag, med en genomsnittsålder över 58 år. Denna trend är särskilt tydlig i Kyoto – under sin storhetstid fanns över 20 stenmästerier i Nishijin, men idag finns bara tre kvar som fortfarande tar emot beställningar.

Kostnadsökningar anses vara en av huvudorsakerna till att yngre generationer lämnar yrket. Sande berättar att det tar två till tre månader att handhugga en medelstor gravsten, med material- och arbetstidskostnader på cirka 1,5 miljoner yen (ungefär 70 000 RMB), men i den hårda konkurrensen är verkstadens vinstmarginal under 15 procent. "Dagens unga tycker att det är bättre att jobba på fabrikens löpande band och tjäna snabbare pengar än att lägga så mycket tid på en produkt."

Å andra sidan förändrar Japans samhällsstruktur gravstensmarknadens efterfrågan i grunden. Enligt statistik överstiger andelen ensamhushåll 35 procent, och när äldre som bor ensamma avlider finns ofta inga anhöriga som ordnar traditionella begravningar. Samtidigt ökar antalet som väljer naturliga begravningsformer som trädbegravning och havsbegravning. Sande medger att hans beställningar minskat med nästan 40 procent jämfört med för fem år sedan.

För att rädda denna traditionella hantverksteknik meddelade Kyotos kulturförvaltning i mars i år att "Nishijin-stenhuggning" införs i stadens register över immateriella kulturarv, med ett särskilt bidrag på totalt 6 miljoner yen för att starta kostnadsfria utbildningskurser för unga. Dessutom samarbetar verkstaden med Kyotos Seika-universitets hantverksavdelning för att erbjuda en specialkurs i "Stenmaterialkonst och modern begravningsdesign" för att akademiskt omdefiniera gravstensestetik.

"Traditionella saker är inte oföränderliga," säger Sande medan han stryker handen över en ofärdig granityta. "Min farfars generation introducerade västerländska tekniker, min fars generation integrerade modern maskinutrustning i produktionen. Nu är det upp till de unga att fundera på hur de ska gå vidare de kommande 120 åren." Han pausar och tillägger, "Men min egen son tänker inte så."

För tre månader sedan tog Yuji Sande emot sin sista lärling – en 26-årig kvinna från Hyogo Prefectural University, skulpturavdelningen. Hon berättar att hon lockades av en mejslingsvideo som Sande-verkstaden publicerat på Instagram och bestämde sig för att lära sig här. "Stenen ljuger inte," förklarar hon sitt val, "Varje slag är på riktigt. Den känslan hittar jag inte i digital skulptur."

Utanför fönstret i Kyotos gator lyfter turister sina kameror för att fotografera historiska byggnader. I den dammiga, gamla verkstaden håller den unga lärlingen i en stålmejsel och riktar den mot en oskulpterad blåsten. Bredvid henne visar den över sextioårige mästaren tålmodigt hur man håller mejseln i rätt vinkel. 120 års hantverk väntar tyst på nästa hundra år, i varje slag och hammarslag.

(Slut)

Reporter: Misaki Sato, från Kyoto